a Lady & a Tramp

Så har en dag passerat i mitt liv som jag gruvat för när den skulle dyka upp....
Min kära älskade Moffe har somnat in fridfullt och kommer aldrig mer att klampa på stugbron i ammarnäs, ge mig en näverstrut när jag kommer "hem", fråga hur det går med studierna, snickra vackra träsaker i present eller ge mig skjortor i julklapp.

Under alla omständigheter blev det hela ett väldigt fint avslut på ett otroligt långt och fint liv. 92 år gammal och bodde fortfarande i det hus han själv byggt, med sin fru sedan snart 70 år, med fyra döttrar, 8 barnbarn och 4 barnbarnsbarn som alla mår bra. Helt klart i knoppen, bara värk som det anstår en gammal man som knappt suttit still en sekund i hela sitt liv.

Så att han till slut fick somna in stilla och utan att ha ont var nästan en lättnad. Han åkte till sjukan med magont och fick veta att det var ett brock på aortan som kunde brista närsomhelst, men att det även kunde hålla länge till.
Tack vare ödet så fick jag en idé och ville hälsa på, han blev så glad när jag ringde och berättade att min kusin Maja också ringt (och även alla andra kusiner) och det slog mig att han ännu inte träffat Majas bebis som han längtat så mycket efter.
Så det blev så att jag, Maja, Elisabeth, mamma och Macke åkte upp till Lycksele för att hälsa på honom. Inte alls för att ta farväl utan han skulle få åka hem snart. Men så blev det inte utan dagen efter somnade han in. Lycklig. Med en av mina mostrar vid sin sida.
Dagen innan hade han ringt hem till momme och varit så glad över storfrämmandet och alla samtalen från alla barn, barnbarn, svärbarn, släktingar och bekanta.

Så trots att vi alla är jätteledsna så gick det bra till slut, vi vet att han inte hade ont, vi vet att de alla gjorde sitt bästa på sjukhuset, vi vet att han var lycklig sin sista dag i livet, vi vet att han fick sin sista önskan uppfylld (att träffa lilla Elisabeth), vi vet att han hade någon hos sig när han gav sig av, och att han själv var lugn inför det som skulle inträffa.

Att få avsluta så är få förunnat och när vi efter bara någon dag fick ett kort med "deltagande i sorgen" var det ett så otroligt fint citat skrivet på det som jag försöker bära med mig: "större än sorgen är glädjen att minnas" (tack Challe och Marie-Anne)

Sitter i ofrivillig karantän i väntan på magsjuka/vinterkräksjuka.... Äter tio vitpepparkorn om dagen och håller tummarna. Än så länge är jag frisk men det har inte ens gått två dagar sen jag utsattes direkt hög smittorisk. Så jag bidar min tid, tänker att pizzan jag åt nyss kan ha varit sista måltiden på ett tag, lyxar med lite lussebullar och choklad för att "bunkra upp utifall att" etc. På nåt sätt njuter man nästan mer när man vet att det kan vara sista gången på ett tag.

Dock tycker jag att jag har gjort mitt på magsjukefronten sedan jordanien. Förhoppningsvis har jag blivit resistent eller immun (är det samma sak?) men logiken säger väl att jag om någon, världsmästaren i magsjuka, borde drabbas.

Rätt seg både idag och igår så det känns inte så farligt att sitta inne, har mycket i skolan också så jag tänkte sitta och skissa på mitt förslag framför idol och äta chips med dipp. För det kan ju va sista gången jag äter på ett tag.

Så har jag betat av ytterligare en spanskatenta. En i fredags, en idag, en nästa tisdag och sista nästa lördag. Så inom loppet av 15 dagar har jag 4 tentor, det är inte friskt. Men det är inte alls så farligt som det låter, jag har tentat av delar som jag läst/lärt mig i barcelona men som jag inte har på papper. Vissa tentor måste jag plugga till, t.ex. fonetik och realia, andra går det inte att förbättra så mycket här genom att plugga t.ex. uttal och skrivande.

Så med det i ryggen, en lunchpaus med zlatan-dokumentären "Rene möter cirkus Zlatan" så är det dags för projekt badhus igen.

Nu får man börja spela julskivor, dricka glögg och äta lussebullar. Har tullat på alla punkter i förväg men ser icke desto mindre fram emot en ökning nu i december. Fick en dråplig start på vår planerade julmys-med-släkten-helg då först min "lilla" kusin som inte följde med till Umeå kör av vägen på väg till momme och moffe och ringer och är hel och oskadd (inklusive hunden som var med) men såklart jätteskakad. Och ingenting kan vi göra härifrån, förutom att ringa. Om det bara funnits täckning. Men det finns det inte på hela sträckan på ammarnäsvägen så han var stundtals bortom radioskuggan. Och när så hans familj skulle börja ringa bärgare härifrån, skulle de bara tvärsöka numret på eniro eller hitta.se på min dator då någon kommer åt att pilla med det trådlösa, absolut icke-fungerande nätverket och datorn dumpar. Lite mer panik och kalabalik. Vid det laget låg jag redan däckad i magsmärtor som stegrats sedan tidigare i veckan och orkade bara mumla att det är lugnt, jag har redan tömt datorn för det där har hänt. Ingenting är förstört, koncentrera er på lasse ni.
Jag somnar och kan inte följa med till min andra moster utan inte förrän då mamma ringer vid fyra och undrar om jag vill ha skjuts för en bil ska passera rödäng så kliver jag upp och tror mej kunna socialisera lite. Men icke. Jag hinner bara komma dit och sätta mig i soffan så måste jag ha haft uppsynen av ett lakan då de råder mej att åka till akuten, eftersom jag haft ont i flera dagar och det bara blivit värre, samt att jag inte kan göra "blindtarms-testet" som går ut på att sitta och lyfta båda benen samtidigt. Så vi åker, men i bilen så känner jag mej bättre och väl på akuten där man får en genomskådande "är du verkligen sjuk-blick", en väntetid på över två timmar och en kostnad på 300 kr så känner jag att jag absolut inte vill sitta där hela kvällen och det känns verkligen bättre. Och sedan gick det över, det måste ha varit som jag misstänkte, jordens värsta magknip bara.

Då jag kommer tillbaka är min kusin ledsen för att en av "hennes" hästar gått ur tiden men annars så börjar allting återgå till stilla julmys. Jag spöar Tristan i schack efter att han gjorde en liten miss och jag räknar dagarna tills jag inte kommer ha en chans mot denne 6-åring.

På söndagen är allting bättre och vi åker upp till Mariakyrkan på barndop då Anna Elna Elisabeth Ottosson-Svensson döps, vårt senaste tillskott till våran stora släkt. Underbart mysigt med fika hemma hos dem efteråt och nu har julstämningen tagit fart på allvar.

Kännt mig håglös  då allting drar ihop sig och jag inte riktigt kan koncentrera mig på det viktiga projektet p.g.a. all spanska som måste göras titt som tätt, men igårkväll lyckades jag se en av kursens filmer och idag har jag skrivit bokrecensionen till idag och med över förväntan positiv respons från läraren i skrivkursen så går jag mot ytterligare en tenta imorgonbitti.

Annars gäller nu full koncentration på projektet och min projektassistent, a.k.a. lillebror, har precis kommit hem från Norge och vi har haft ett litet möte med spånande och bollande fram och tillbaka. Så nu är det kaffe, pepparkakor och skissande som gäller. Värre än så kan man absolut ha det!