a Lady & a Tramp

Så har helgen passerat med sol, sol och lite solbränna.
Yran kunde inte haft bättre väder och det var fler än en T-shirtbränna som skymtades och "sportdrycken" flödade. Som det ska va när yran är som bäst!
Grillning igårkväll och morsdagsfirande idag med en hemmagjord pedikyr på baksidan i solen, fika hos farmor, fotbollsmatch och sen gomiddag. Sen kom jag mig faktiskt ut på ett löppass också, är nu inne på min andra vecka och schemats femte.

Och stora glada nyheten för helgen är att första bebisen till tjejgänget har anlänt! =) Lilla Maija till blomstervägen, välkommen välkommen! =)

Ja, det är sant! Och det känns helt fantastiskt! Sista tentan skriven utan större problem och nu väntar yran och förhoppningsvis sol.
Helt underbar känsla med sommarlov!

Ska kila bort till småtrollen och leka lite och sen upp på universitetet igen och gå på en redovisning (det räknas inte även om det väl är det hör till skola och inte sommarlov) och sen är det klappetiklart med 30 hp spanska och 15 hp kandidatuppsats för det här året.

Tänk att jag varit i sydamerika i tre månader, det är knappt så att jag fattar det själv. Hade det inte varit för realiakursen (geografi, politik, ekonomi, historia m.m.) om latinamerika jag läser samt boken ”el choco” hade jag nog på något sätt ofrivilligt förträngt det helt. En av de fördomar/orosmoment jag hade innan jag åkte var alla insekter. Att jag skulle vakna av att en jättetarantula satt på mitt myggnät eller ännu värre på mitt ansikte. Men icke sa nicke, inte en enda gång. Sov visserligen i myggnät men enbart för malaria- och denguerisken, var knappt myggor. Inte ens i amazonas var jag rädd.
Däremot imorse vaknar jag av ett ihärdigt surrande och när jag till slut vaknar och tittar upp för att se vad det är så hoovrar rödängs fetaste geting precis ovanför mina ögon!

Och på tal om ”precis ovanför mina ögon” (vilket var sant i mitt fall) så kan jag inte låta bli att återigen sucka över en anonym person som återigen uttalat sig i tidningen och framförallt önska att tidningar som VK inte släppte igenom sådana. Inte två dagar i rad iallafall. Ingen har väl undgått att det skett ett försök till värdetransportrån i Umeå i söndags förmiddag. Detta stoppades av polisen efter förhandsspaningar och kunnigt ingripande, framförallt av polishunden Kita som offrade sitt liv för att rädda sin husse och hans kollegor. Precis som hon var tränad gick hon, utan att ens behöva kommando, till attack mot rånaren när hon kände att han hotade hennes husse (rånaren siktade med automatvapen på honom). Efter att ha förvirrat honom så hade hon avlett skottlossningen mot polisen hade hon dock inte en chans att klara sig själv. Så osjälvisk och modig som bara en hund kan vara. Men tillbaka till inledningen så innehåller dramat även en mer självcentrerad person som väljer att vara anonym i tidningen. "Polisens kula gick strax bakom mitt huvud" Dock är han inte alls snål på uttalandena, och detta i ett fall där polisen faktiskt går ut med det allra mesta av informationen. Han blev träffad i sin bil när han krypkörde förbi av nyfikenhet i söndagsmorse. Han saktade medvetet in farten för att se vad som hände och träffades sedan av en förlupen kula. Och det är ju jätteläskigt, jag skulle kissa på mig om någon sköt min bil när jag satt i den. Även de stackarna som hade kulhål i altandörren känns ju läskigt. Men istället för att vinkla artikeln traditionellt med ”jag tänkte på mina barn” eller något liknande så har denne man tagit rollen som kriminalinspektör/bil-obducent och passat på att berätta i tidningen från vilket håll kulorna kommit, hur rånarna sprungit, vem som har skjutit (polisen enligt honom och hans teori) och att detta skulle han då veta för han handskas med denna typ av vapen. Är det vanligt att ha kulsprutor hemma? Vad jagar man med k-pist?? Jag hoppas djur.
Att rubriken skrev ”precis bakom förarens huvud” när kulan gick minst en halvmeter bakom, in genom bagagesidan och ut genom andra bakdörren, kan ju inte han rå för. Men idag så har han nu tittat närmare på sin bil samt UNDERSÖKT BROTTSPLATSEN! Och nu lämnar han nya uppgifter och en teroi att om de ”avlossat skotten bara någon meter till vänster skulle hyreshusen på andra sidan E4an garanterat träffats.” och sen uttrycker han sin misstro till polisen. I ett drama där polisen har stoppat ett värdetransportrån i centrala Umeå och gripit de flesta av gärningsmännen, utan att någon människa blivit allvarligt skadad. Skottskador: en av rånarna, ej livshotande, Kita, avliden samt en skottskadad bil och villa. Och det var sannerligen fel mans bil att träffa...Vem är du egentligen mystiske man?? Och vem gav dig rätten att göra polisens arbete? Och snälla, snälla VK, när började ni publicera saker som hör hemma i aftonbladet?? Det är dessutom en stor bild på en karta med en cirkel med vilken radie som kultorna kunde träffats. Två kilometer. Nu har ju inte jag någon jägarexamen eller direkt kunskap om andra vapen än hemmagjorda pilbågar men två kilometer är inte speciellt troligt. Det gäller om man riktar vapnet 35 grader uppåt vilket vore ganska mycket när man siktar på rånare eller poliser. Dessutom har vi ju ganska mycket träd och hus i centrala Umeå. Så någon eller något hade förmodligen tagit smällen innan mig iallafall. Vårt hus är precis på gränsen till denna cirkel trots att det faktiskt känns relativt nära till brottsplatsen. Däremot min farmor är ju i princip träffad. Hemska saker.

Näe den här dagen ska tillägnas Kita, den verkliga hjälten i dramat och även creds till polisen som hade koll på detta i förväg och kunde begära in hjälp från Stockholm i tid och hanterade situationen förträffligt.

Grymt att ha en trevlig utekväll och vakna upp dagen efter totalt obakis och solen skiner!
Mycket på agendan men har brassat igenom en stor del av städandet och tvättandet på listan och nu återstår nästan bara plugg.... Vill gärna gå ut och slipa min byrå men ska nog hålla mig och koncentrera mig på att läsa latinamerikansk politisk historia på spanska. Det är ingen kvällslektyr precis.

Har min första kund idag också som fristående hudvårdskonsult, spännande!
Därefter kommer la familia hem från stugan och ikväll har jag återigen ett löppass.

Gårdagkvällens låt: "highway man" - hoffmaestro, grymt skön country för alla som gillar det.

Alannah Myles var väl som väntat ingen fantastisk show men hon körde sin black velvet minst lika bra som för tjugo år sedan iallafall och ska ha creds som står på scenen och kör så gott hon kan trots att hon är påtagligt skadad från en bil- och en ridolycka.
Bäst var en karaoke-vinnare som fick "fifteen minutes of fame" som pris och körde grace kelly. Helt sjukt bra!
Bäst av modeshowerna var den avslutande latexshowen med magdansande gothare och en uppsättning riktigt snygga latexkläder.

Sämst alla kategorier var Lars Häggström (om jag inte minns fel) som hade release för sin nya (?!) singel. De singlar han slängde ut i publiken täcker nog alla eventuella behov på marknaden. Några kastade tillbaka sina, han kanske kan räkna dem som utgivna två gånger?

Puh! Så var det avklarat, det första löppasset. Det gick inte så bra som förväntat men jag tog mig ju igenom det utan större problem annat än att benen kändes lite tröga och det kändes som jag hade sten i magen och eld i lungorna och efter ett tag även en välbekant kniv i sidan.... Men det va skönt att komma ut och ännu skönare att komma tillbaka!

Nu är det kulturnatta som gäller.

Det skulle vara sol idag var det tänkt. Jag skulle fortsätta fly från pluggandet med undanflykten att jag läser utomhus samtidigt som jag jobbar på brännan, jag skulle slipa klart byrån jag ska måla om, jag skulle börja löpträna, jag skulle glassa runt på stan på alla kulturevenemang som hör till kulturnatta.... Så blev det dåligt väder.
Det är inte jättedåligt så det är bara en dålig ursäkt för att inte fara ut och springa. Och har faktiskt kommit igång med pluggandet rätt bra, enda ångesten är att det är ofantligt mycket mer än jag hade hoppats på.
Jag har gjort litegrann medan jag rest men om vi räknar med att jag har åtminstone hälften kvar + repetering och den mest ambitiöse i vår klass höll på i två månader med alla instuderingsfrågor så ger det mig en arbetsbörda på ca en månad. Jag har... fem dagar. Det får bli lite skummande av vissa kapitel ser det ut som.

Idag börjar min löpträning och jag är taggad till tusen! Ska först gå 2 minuter och sedan springa 11 min. Därefter ta en kort paus och springa 11 minuter hemåt och sedan gå sista biten, som då borde va ytterligare två minuter. Allt enligt programmet. Det känns överkomligt.

Så fick jag den slutgiltiga inspirationen för att börja löpträna. Maria ska springa halvmaraton.
Annars har jag mest träffat kanadensare som springer tävlingar, senast var det de två kanadensiskorna i inka-gruppen som sprungit halvmaror.
Jag som trodde jag skulle komma hem höghöjdstränad och flyga runt elljusspåret på rödberget kom hem med magsjuka och ett infekterat sår på benet och har inte kunnat springa en meter och riktigt försoffat mig.
Provade mina gamla jeans sen gymnasiet imorse av en slump och de passade INTE. Inte ens i närheten. Och när jag hade min hittills enda riktiga gå-upp-i-vikt-period i england så växte jag ur dem men kunde sen ha dem igen. Så jag har nog smugit mig till en annan kroppsform de senaste åren. Men jag trivs med det! Byxorna får åka istället.
Dock så har jag alltid så gärna velat kunna springa långt, en mil är som en dröm för mig, men jag har alltid hatat det.
Så nu idag när Maria bad om tips på löpprogram hittade jag ett där man kunde välja nivåer:

nybörjare/ovan motionär - 12 veckor från 0 till 1,5 mil!

sen fanns även alternativen om man vill fortsätta:
van motionär - 24 veckor till 2,1 mil, dvs. en halvmara
maraton - har inte ens vågat titta på programmet.

Så jag laddade ner, skrev ut och tänk, det börjar på en lördag! Så imorgon börjar jag banne mig. Tänkte få ha självförtroende nog att hoppa in på vecka 4 eller 5 åtminstone. Jag tror jag tappar intresset om jag ska gå i flera veckor först.

http://www.maxim.se/content/se/traningsprogram/lopprogram_%E2%80%93_nyborjareovan_motionar

Vem hänger på??

Jag måste ha vistats tillräckligt med läskiga saker eller utmanat mig själv tillräckligt utan att ha riktigt märkt det. Idag har jag lite lojt motat bort en rätt äcklig spindel på altanen där jag satt så den inte skulle springa upp på mig, och idogt pixat bort en annan liten spindel som envisades med att springa upp på mina bara ben hela tiden. Och nu har jag snart sett ett avsnitt av Grey's anatomy (sjukhusserie) utan att blunda eller stänga av. Vad har hänt? Är jag botad mot livslånga fobier?
Jag behöver nog inte ens fundera på hur det gick till, men det var inte avsikten med min resa utan kom som en välkommen bonus!

Så visade det sig att det inte var slut på mitt elände som jag som tur är kan inse är relativt litet. När jag kom hem åkte jag till VC för att kolla att jag inte hade med mig nåt hem, i magen, i mitt fula bettsår eller nåt annat och har inte hört något sen dess. Har lite ont i magen och är uppsvälld och så, men förra gången (ja, jag är ju inget blåbär på området direkt) så skulle det bara läka ut och det var vad läkaren sa denna gång också.
Tills han ringde igår. Och frågade om jag hade tid att prata en stund, detta skulle anmälas till smittskyddsenheten enligt smittskyddslagen. Enda kännedom jag har om det är att man måste anmäla klamydia och HIV.
Dock visade det sig inte vara så farligt utan denna typ av infektion behandlas med engångsdos och sen är man kvitt det, och om man inte gör det så kan man gå runt med den hur länge man vill. "De små" kommer inte att dö, men inte jag heller.

Dock visade detta sig så ovanligt att västerbottens läns landsting inte har detta i lager, varken på apotek eller kliniker. Så jag som "allmänfarlig" får inte behandling förrän tidigast fredag vid lunch, när helgdag passerat och apoteket hunnit packa upp sina varor ("för vi kan ju inte veta i vilken kartong just din medicin ligger i, det måste du förstå" - "ok, men jag kommer när ni öppnar och står här och sprider smitta medans jag väntar, ha!")

Så teoretiskt hade jag kunnat få tag i medicinen igår om jag bara känt någon som kunnat ta sig till ett välutrustat sjukhusapotek, typ en granne till karolinska, som sen kunnat posta mig det i ett vanligt kuvert. För i detta land kommer ju posten fram dagen efter, även om det är medicin i. Det kommer förmodligen fram även om man kan känna på kuvertet att det är medicin i.

Så är det att bo i Norrland och ha en tropisk sjukdom. Resultatet i vårt avlånga, isolerade land blir att folk blir ohemuliskt rädda att bli smittade. Jag vet inte hur många som skämtat (och på allvar inte träffat mig) första veckan om att jag kanske har svininfluensan, trots att inte ett enda fall brutit ut i Peru, jag inte har några symptom och om man får det så är det ändå bara som en vanlig influensa än så länge, som förmodligen är bättre att ha haft och utvecklat lite antikroppar mot ifall den kommer tillbaka i värre form.

Jag lider inte speciellt mycket av denna maginfektion mer än att jag lider fruktansvärt av att jag nu inte kan åka till ammarnäs i helgen som jag längtat så mycket efter. Risken är minimal att man ska smitta någon men den sista jag vill ska få det är mormor och trots allt är gamla mer mottagliga. Och om det tar tre dagar för mig att få tag i medicin i Umeå som ändå har Norrlandsregionens universitetssjukhus, en vecka efter provtagningen, då vill jag inte tänka på hur länge min lilla momme skulle behöva ha magsjuka om hon drabbades och väntade på medicin.
Jag tror inte hon skulle oroa sig, framförallt inte när min läkarkusin sagt att det är minimal smittrisk och hans ord gäller alltid, men jag skulle få gå runt och känna mig som en skurk och alla skulle få ont i magen och skämta med mig om att jag kanske smittat dem. Och vilja googla på sjukdomen. Och på inkubationstider. Och ringa Jonta själva. Och ringa sjukvårdsupplysningen. Igen.

Så jag stannar hemma. Jag isolerar mig frivilligt trots att jag inte behöver, det räcker med de reaktioner jag fått hittills från de som vet om att jag är sjuk.

Det var en tröst att prata med sjukvårdsupplysningen där kvinnan faktiskt gjorde lite narr av den typiska svensken som alltid oroar sig för mycket. Det som ingen här hemma vet är vars jag faktiskt har varit, hur det såg ut på mitt dagis, att alla barnen hade diarré och detta är en av de vanligaste åkommorna att gå runt med, hur toaletterna såg ut, hur det var på inka-leden, att inte ens buteljerat flaskvatten alltid är rent, att jag inte duschat eller tvättat mig i varmvatten mer än en handfull gånger på tre månader. Det är så det smittar, inte via luften, blickar, kramar, telefonsamtal, fika-stunder etc.
Har man varit där känns smittrisken i Sverige minimal och hysterin en aning överreagerad men jag kan förstå också, alla har ju sin verklighet att relatera till.
Jag är fånigt rädd för att jag skulle få HIV om jag åkte till Afrika så jag är inte mycket bättre själv. Men ni som tror att ni ska få svininfluensan eller något annat tropiskt i Umeå, skärp er.
Det finns en anledning att man får det DÄR och inte härhemma, och att epidemier ytterst sällan bryter ut i Sverige. De fall som påträffas har i princip alltid smittats utomlands. Det dör folk varje år i Sverige av VANLIG influensa!

Om jag gick ut och berättade att den enda biverkningen av sjukdomen är att man kan gå ner i vikt kanske det skulle bli annat ljud i skällan?

Nu är det dags för mig att sluta klaga på det svenska samhället och svenskarna, jag har trots allt kommit hem för att jag längtade efter det. Men jag ska flytta söderut, dit man kan bila till medicinfabrikerna i Tyskland snabbare än apotekets kommunikationsvägar. Och jag måste ringa momme och berätta att jag inte kan komma men jag får en klump i halsen varje gång och hoppas att det ska hinna ringa nån innan som trollat fram medicin åt mig.

Nu har jag äntligen börjat landa lite och kan börja njuta av det jag sett fram emot: vårväder, träffa släkt och vänner, dricka svenskt kaffe, göra ingenting utan dåligt samvete...

Pluggar lite spanska också men tycker att jag är för bra för det (snarare för mitt eget bästa) och blir fort uttråkad och får hålla tummarna på att det räcker på lördag.

Har dessutom börjat en ny karriär som fristående hudvårdskonsult, känns riktigt roligt!
Ska hålla i hudvårdsklasser och sälja produkter efter personlig rådgivning till kunderna. Tror det är en typ av försäljning som kan passa mig.
I väntan på vind och praktikplats åtminstone.

Så är jag tillbaka på denna blogg. No more sydamerika. Och just idag vill jag överhuvudtaget inte ens tänka på resan eftersom jag direkt kommer på alla bilder jag inte kan visa.
Försöker trösta mig med att det måste ändå vara lite otur när ens bagage blir uppskuret och inte bara korkat. Om de gör så mot alla med elektronik eller andra värdesaker i väskorna måste det ju antingen vara bara jag som är så dum eller så måste det hända typ tusen gånger om dagen?

Ska baka kanelbullar för att trösta mig och göra lillebror glad när han kommer från jobbet. Dock hittar jag inget vanligt paket med mjöl och därmed inget recept och har fått googla fram recept på vanliga kanelbullar. Vars är världen på väg?