Till slut fick döden ge sig
Det har varit ett dåligt år på vad ska man kalla det, sorgefronten.
Fortfarande ingen jättenära till mig men en efter en nära till mina nära.
Begravning av mina kusiners (läs syskons) farfar i lördags och jag tänkte att ok, idag får och ska jag faktiskt va lessen. Det får räcka nu. Och efteråt kändes det rätt skönt. Urlakad som vanligt efter en begravning, men ändå nån slags lättnad.
Men så hörde jag talas om ett bombdåd i Stockholm.
Det var tydligen en självmordsbombare.
Har ju rest en del och följer nyheterna så det tog ett tag att fatta att det kanske är lite konstigt att det händer i sverige ändå. Lite läskigt.
Tur ingen blev skadad bara, och man tänker på de man känner som bor i Stockholm.
Men att min, MIN bästa, närmsta, finaste, äldsta barndomsvän var sekunder ifrån. Och såg allt. Varför just hon? Av alla? Tänk om hon gått en meter närmare, tänk om han lyckats... Och hur ofta ska hon behöva se den filmen spelas upp om och om igen?
Hade det inte varit tidernas sämsta självmordsbombare som bara lyckades utlösa en av fem sprängladdningar och därmed bara dödade sig själv hade vi inte haft henne kvar.
Tack käre gode Gud för det. Eller Allah. Länge leve alla nära och kära. Älskar er.
Kommentarer
Trackback
