a Lady & a Tramp

Vi har tagit farväl av vår älskade moffe. Det blev en så otroligt fin dag så det kan inte finnas något bättre slut. Såklart var det jättejobbigt och hela ammarnäs kyrka var fylld av människor som var uppriktigt jätteledsna. Där var förutom vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive mågar och annat, bybor, postkvinnan, storvindelns församling, fosterbarn, extrabarn, vänner, nära vänner, ännu närmare vänner, mommes alla släktingar etc.
Det som är så fantastiskt är att moffe inte hade någon släkt där förutom oss som är i rakt nedstigande led hans familj, övriga vi är släkt med är via momme. Inte förrän på ålderns höst, jag gissar ca 10 år sedan men jag minns inte riktigt, fick han kontakt med sin biologiska släkt i småland. Han var en oäkting som skickades bort och hans mor Agnes dog, indirekt, av sorg. Han kom till ammarnäs som fosterbarn men sedan hans fosterpappa hängt sig i en gran (och moffe hittat honom) och hans fostermor dog i sjukdom bara något år senare så fick han återvända till stockholm. Han var ett barnhemsbarn, en oäkting, en överlopps och han hade minsann ingen lätt uppväxt. Men han älskade sitt ammarnäs och återvände dit, träffade mormor Elna från Storsjö och resten är historia.
Jag tänker på alla begravningar där det sitter folk för att de måste av samvetsskäl, t.o.m. när vi letade vett och etikett för begravningsklädsel så stod det angående vit slips att "det är bara de närmast anhöriga.... beroende på relation.... har man ej träffat den avlidne behöver man ej bära vitt" !!
Att sådant ens händer är ju sorgligare än begravningen i sig, men så var det inte i detta fallet. Ingen av dessa människors kärlek, respekt eller förtroende hade morfar fått gratis. Han kom till Ammarnäs som en handelsvara för 800 kr och blev en "Stolpe i byn" som en av byborna så fint beskrev det.
Denna dag slöt alla upp i kortege ända från Ammarnässkylten för att följa med kistan till kyrkan och inte ett öga var torrt genom begravningen.
Och vi barnbarn gjorde något som kändes svårt innan, men när första psalmen spelats och begravningen satt igång kändes helt omöjligt: Vi sjöng.
Vi sjöng för moffe och för momme, för hon önskade det. "Oändlig nåd" mer känd som Amazing grace, Sveriges populäraste psalm tydligen, och det gick bra och det var det vackraste momme hört. (Tur, men inte oväntat)
Sedan var det vi barnbarn och mågarna som bar kistan till den sista viloplatsen och vi fick en liten stund för oss själva innan vi gick till samegården för fika. Där gjorde våra smörgåstårtor succé och räckte till och alla telegram lästes upp och många minnen och anekdoter framfördes. På det hela väldigt, väldigt vacker dag.

Min morfar var religiös sedan en frälsningsupplevelse i unga år, och jag har alltid funderat hur sånt känns. På allra senaste tiden har jag blivit allt mer intresserad av religioner och alla varianter, som tröst, som maktmedel, konflikter, hur det påverkar människor etc. och jag önskar jag pratat mer med moffe, nu när jag förstått hur han varit nästan en andlig vägledare för många. Men han har aldrig tvingat oss, aldrig försökt få oss att tänka eller tro något mot vår egen vilja eller intresse. Jag vet inte, men jag tror han tyckte det skulle vara ens egen frälsningsupplevelse, ens egen insikt som skulle ta en till tron. Och med allt som hänt nu senaste, hur hans sista dag blev så börjar man faktiskt undra om det inte finns någon eller något annat. Och är inte han i himlen så finns ingen himmel. Men som en fantastisk kvinna sa när hon fick hans dödsbud: "Jamen då får änglarna roligt!"