a Lady & a Tramp

Jag är så stolt, jag är så stolt och glad över min lilla kusinvitamin som vuxit upp och blivit den modigaste, klokaste och mest inspirerande unga kvinna man bara kunde önska sig.

”NEJ. Det är inget för dig”. Efter bra många tillfrågade så stod jag där med ungefär samma svar. Innerbörden var i alla fall densamma hos dem alla - Det är inget för dig. Du är för jordnära, slätade de som allt för dåligt samvete ut det med."

"Om det är känslan av att göra tvärt emot vad alla säger och trotsa alla, precis som den lilla envisa tjejen inom mig tycks älska att göra, eller om jag manas av den rösten inom mig som faktiskt säger att jag kan. Att allt är möjligt och det är bara jag själv som sätter gränserna. Kanske är det båda? Det med en twist av att jag prompt har bestämt mig för att jag ska klara det och bevisa att de har fel. Summa summarum är att jag struntar blankt i vad alla säger och testar! Kanske sjunker jag, kanske flyter jag och kanske, kanske så får jag vind i seglen. Det får framtiden utvisa, men en sak vet jag redan nu och det är att det är min nästa utmaning!"

"Från att ha varit så flygrädd till att jag drömt mardrömmar om att flyga flera veckor i förväg. Ägnat semestrar åt att gruva mig över att behöva sätta min fot ombord på ett plan igen och darrat av rädsla så fort jag väl varit där. Det inte allt för effektiva botemedlet mot denna rädsla har varit- olikfärgade sockar! Min kusin informerade mig nämligen för mycket länge sedan om statistiken att ett plan störtar med en passagerare som bär olikfärgade sockar är minimalisk. Därför bar jag också alltid två kulörta sockar, neongrön och mörkrosa var favoritkombinationen (som du hör så satte jag min tilltro till att sannolikheten skulle sjunka än mer om färgerna rejält skilde sig åt). Hur som helst så är min flygrädsla borta nu. Jag klarar av att flyga som en civiliserad människa, utan att orsaka min resekamrat allvarliga handsmärtor. Mardrömmarna är borta och hela semestern går åt, precis som den ska göra, till att njuta och semestra. Inte till att oroa mig!"

 

Gissa vem som sa det där om sockarna?!

Minns ni TV-serien "sjukan" med var det ulf brunnberg eller dynamitharry och så sjuksköterskan ali, han som körde ihjäl sig tragiskt. Därifrån ett avsnitt hade jag sett det.

Och slängde ur mig det när hon var pyttisliten. Tänk att det hjälpte. Så mycket.

 

STOLT!