a Lady & a Tramp

NU är jag klar!

Nu ÄR jag klar!

Nu är jag KLAR!!!

Med projektet, nu börjar stora hejdåsägandet, packandet, pillande och inköp av allt möjligt sista.
Mamma har lagat min älsklingskjol och jag sitter och smågrejar med rapporten. Spanska i helgen som uppvärmning inför resan, det blir kul! Då kommer jag förhoppningsvis igång och fattar att jag ska åka. Än så länge mest resfeber. Ovanligt mycket resfeber.

Jag är ju ute i bloggosfären som det numera finns ett uttryck som heter. Jag återkommer till att jag i grund och botten inte vill vara en del av det. Och så är jag det iallafall. Men jag känner att jag tar mitt ansvar som någon slags motvikt mot alla tjej-bloggar om mode och skönhet. (blä, jag kräks! De är de enda som ligger i topp, alla är rosa och tjejen som skriver har antingen blivit modell för att hon bloggar eller så har hon en blogg för hon är modell och sånt vill tydligen folk läsa)

Jag läste ledarsidan i VK idag och där var det svar på tal angående tingspredikan, en invigning på juridikåret (sammanfaller med kalenderåret) och är en inledande gudstjänst som går ut på att vårt rättssystem är baserat på kristendomen. "Kristus är främst i vår lag" heter det.
Sånt tycker jag är intressant och debattör Mats Olsson dömde tidigare i januari ut tingspredikan till "historiens skräphög" där den hör hemma men idag fanns två mycket bra inlägg åt motsatta hållet.
Själv kan jag bara säga att jag önskar jag hann läsa ledarna varje dag, i fler tidningar och läsa fler böcker än jag gör. Jag håller fast vid att försöka läsa varannan skräp/lättläst och varannan vettig/rekommenderad/fakta/"måste ha läst"-bok.

Och jag ska inte skylla på att jag inte hinner, det finns ingen sämre ursäkt. Jag tar mig inte tid helt enkelt. Jag prioriterar annat. Men jag önskar att fler läste ledarsidan i en tidning än att läsa Blondinbella/Kenza/Tyra och allt va de heters bloggar. Det finns många bra bloggar också. De här tjejerna gör ett bra jobb som en typ av förebilder och de är verkliga istället för hollywoodfilmer. Och är man tjej och mellan 12 och 18 år så är nog sånt kanske intressant. Men så fort man går ut gymnasiet ska man göra sig ett eget liv och måste bestämma själv och man måste inte ha hunnit vinna årets blogg i veckorevyn före det. Och de skriver om sitt liv, det är inte deras fel eller förtjänst om någon läser. Jag skriver också om mitt liv, och har inte mycket annat att komma med men ursäktar mig med att det dövar mitt dåliga samvete för att jag så sällan är hemma och har tid för mina nära och kära. Men det finns så mycket andra vettiga bloggar. Både av vanligt folk och av kändisar. Speciellt de som är författare. Sen finns det något som inte är så nytt som man inte ska förakta: krönikor.

Men jag är inte mycket bättre själv. Jag ska nu hoppa in i duschen, brygga lite kaffe och slå på Ant on-air och lyssna på min favoritsnackis och försöka opponera på ett exjobb min klasskompis gjort.

På tal om bloggar också så har jag gjort en underblogg till denna som heter sydamerika, som kommer att vara från resan. Tänkte skilja den lite från denna åtminstone. Och jag har en ny finess min kusin ska hjälpa mig att fixa till, (jag får inte till källkoden) och det är en klocka i realtid där jag är! Fiffigt va? då får jag fler besökare till min blogg och alla som är lika nyfikna och kullerbyttstänkta som jag slipper fundera på tidsskillnaden.

Alltså www.johannawestbergs.blogg.se/sydamerika
Jag ska fixa en länk från denna blogg också.

På återhörande.

Jag visste, men trodde aldrig, att det här dagen skulle komma. Men nu är jag färdig med mitt exjobb på kandidatnivå i arkitektur. Jippie!!
Fick precis meddelande att planscherna såg bra ut så jag ska skicka till tryckeriet idag, skicka rapporten efter en sista koll till opponenterna, ringa Umeå kommun och sen är det bara att invänta redovisning och opponering.

Man kan aldrig korrekturläsa tillräckligt många gånger, och när nu opponenterna ska säga sitt så är det lika bra att de får göra det. Så är det klart sen.
Blev sittande med plansch nr. 2 igårkväll till halv tre det var det värt.

Skjutsat kusin Lisa till universitetet nu och ska hoppa in i duschen och ner i sängen igen innan jag tar itu med allt "göra klart och plocka ihop" senare idag.

Jaha, idag gick det inte längre, jag tog visst sovmorgon. Satt uppe till midnatt igår igen och tänkte gå upp och koka kaffe till mamma imorse och tända de fina värmeljusen jag fått av sandra (Pappa de är helt säkra, ljuskoppar med höga kanter, de står på skyddat underlag och långt från allt annat med värmeljus från IKEA)

Men jag vaknade lagom till att Anton ska börja snacka. Tänkte att nu har det gått för långt, nu måste jag vara stressad när jag vaknar innan klockan sju och känner mig utvilad. Men det hade jag ju alltså inte gjort.

Björn Ranelid skulle nog förfasat sig över svenskan i den rubriken.

Det betyder att kaffe som värmts tre gånger i mikrovågsugnen är inte gott.
Det kan han inte säga något om.

Jag har fått svar från Anton Körberg i egen hög person! (jag hittade till slut mejladressen)
Och jag hade rätt! Det ÄR han och han pratar in så mycket han hinner mellan låtarna, ha! =)

Har tittat igenom bildarkivet.se för att glömma bort att jag inte har gjort klart projektet än, och för att se ifall Bodil tagit några bilder på vår bastu jag kan använda i bastukapitlet, och ja det hade hon minsann!
Insåg också att det inte finns en enda bild sedan jag blev blond igen, så det är verkligen på tiden att hälsa på i Malmö och se till att vara i Ammarnäs när de är där! Det får bli till sommaren. Och inte för att få snurr på modellkarriären, jag kan nog stoltsera med att vara sverigest bäst säljande kvinna med gula hörselkåpor! Varför konkurrera med sig själv?

Dock är bilderna ett bevis på att man träffat familjen Johansson-Hedström, vilket blir alldeles för sällan.

Kanske skulle lägga in en hitchkock-bild på mig själv på planscherna och låtsats att det är jag i mitt icke-byggda badhus (inte ens färdigskissat och jag ligger redan på bryggan!)


Såhär kul är det inte att göra ett projekt som man är less på...


.... men väl vore det om det blev klart och vi fick basta där!

Upptäckt den nya radiokanalen Rockklassiker, som har en extremt babblande Anton Körberg som eterns källa och de måste få årets eloge för ordvitsande. De inleder morgonen med vad annars än "morronrock"! Det är så klockrent.
Det uppföljs av inte mycket sämre Ant on-air, där anton körberg pratar så man får skavsår i öronen, och jag kan bara tänka mig hur det är att ta en fika med mig.... Ingen tror mig när jag säger att det är han som läser de lokala nyheterna, dessutom rätt mycket och inte samma varje halvtimme som det brukar vara på rix och mix megapol, utan han surrar på om virtius och rattfulla läkare. Men efter lite efterforskningar har jag kommit till slutsatsen att:
1) Radiokanalen sänds bara i sex städer vilket betyder att det bara behövs sex olika lokala inslag.
2) Anton pratar definitivt tillräckligt snabbt för att spela in minst tre sånna lokala inslag under tiden då en låt spelas.

Jag skulle gärna ha mejlbekräftat det men jag hittar ingen mejladress och det är sällan mejlinslag i programmet, vilket jag egentligen tackar för.

Que me dejen en paz.

Snart har jag klarat dessa vattenfria timmar, det var tydligen bara till 14.

Undertiden har jag inte alls gjort så mycket som jag tänkt på rapporten som Josse lovat läsa idag över en fika på Mekka.
Vi får nog fika ganska mycket för den är nästan 40 sidor lång och lika mycket bilagor, plus att jag måste rita en eller flera jättestora bilder. Hej och hå.

Har även i det förbjudna tidsfördrivet hittat en funktion på facebook som kan uppdatera bloggen där. Såg att Jens lagt en länk till sin resedagbok. Får väl se om det funkar. Men alla behöver ju inte veta allt hela tiden.

Igår fick jag syn på en lapp på bordet att vattnet skulle stängas av onsdag den 14 januari mellan 09 och 16 och jag tittade förskräckt på klockan och såg att den var ca tre minuter i nio. Jag började frenetiskt att fylla vatten i allt jag kom på för jag hade ingen lunchlåda, inte ätit frukost, druckit kaffe etc. medan jag tänkte så det knakade ifall det verkligen var onsdag och om isåfall det var den 14 denna vecka. Jag kom till slut på att det var tisdag så jag hade vatten.

Jag fick därför en anledning imorse att släpa mig ut på morgonpromenad och lyssnade på morgonradio, flamsigt värre, (har jag börjat bli gammal då?) och ta en dusch innan kl. 09.

Underbar start på morgonen och jag var rätt nöjd med mig själv att jag hunnit, kommit ihåg, duschat innan, fyllt två hinkar till toaletterna m.m. tills jag kom att tänka på Gaza. Där är de glada för 3 timmars vapenvila för transporter av humanitära nödvändigheter eller vad det politiskt kallas. Och då slutar ändå inte Hamas alltid att bomba.

Där har man inte haft vare sig vatten, el eller mediciner på flera månader. Jag känner många palestinier, faktiskt flertalet av alla jag känner i Jordanien är palestinier för det är till Jordanien de flesta flyttat i de två stora krigsomgångarna, samt däremellan.
Och jag har sett muren.
Jag minns att jag var gripen av Berlinmuren när jag var liten och den föll, jag kunde som inte fatta det. Och när jag var i Jerusalem var det klagomuren som gjorde störst intryck på mig. Det är nåt med mig och murar.
Men den här, det förstod jag inte ens att det var en mur förrän någon påpekade det. Jag antog att det var bara ytterligare en gränskontroll med rigorösa säkerhetsinstallationer och taggtrådsrullar på.

Det är inte lätt att förstå konflikten, det gjorde jag inte heller förrän jag åkte till Jordanien. Det händer så mycket överallt, att man har svårt att få isär det. Och egentligen hänger mycket ihop. Jag håller på att bli en riktig hobbynörd på utrikespolitik, internationella relationer, religion och historia.

Så till alla er som läser detta, och speciellt ni som bor på rödäng eller drabbas av denna vattenavstängning, idag den 14 januari 2009 mellan 09-17 kan vi väl åtminstone tänka på de som är i Gaza och inte har något vatten alls förutom när Israel slår på det för syns skull eller för att undvika hamna under de lägsta gränserna för humanitära rättigheter.
Vi har vatten, och det är drickbart. Och om vi vill så kan vi få det varmt också, i princip hur mycket som helst. .
Och för alla som inte kan relatera till Gaza, tänk på de europeer som dör p.g.a Ryssland och Ukrainas gaskrig.
För vi har även el. Och nästan aldrig strömavbrott och isådanafall så har vi batterier. De finns att köpa och vi har pengar.

Min redovisning har blivit skjuten både fram och tillbaka, men äntligen är den åtminstone spikad. Det blir till att vara hemma och redovisa för kommunen först, så egentligen är inte tempot så mycket lägre, men stressen känns otroligt mycket mindre. Igår läste jag äntligen ut en bok till spanskakursen och skrev recensionen, och när jag gick och la mig på kvällen såg jag boken "aprilväder" av Viveca Lärn (de där om Saltön) som jag fått i födelsedagspresent och då kändes det bara trist för det kändes som jag aaaaaldrig skulle ha tid att läsa den. Men igår så låg inte min spanskabok där och väntade på mig utan jag kunde hugga in på fortsättningen för Saltöborna! Så glad jag blev. Och så skönt att jag blir glad för sånt igen. Det har varit mycket annat nu ett tag.

Hade en superdag igår, då jag först gick på akupunktur vilket numera kan konstateras hjälper mot min huvudvärk och "axelvärksillamående". Sedan hade jag bara på agendan att läsa klart boken till spanskan, och den var jättebra så det var inga problem, går bara långsamt att läsa på spanska. (Odjurens stad av Isabel Allende, ungdomsbok men som á la Harry Potter kan läsas av vuxna) Men varje gång det kom upp en tanke om rapporten, bilagor, planscher etc. sköt jag dem bara och var faktiskt tvungen att läsa. Tänk att vara bokrecensent, eller jobba på förlag kanske, att bara läsa hela dagarna. Tänk den söndagskvällsångesten: "Åh nej, imorgon är det måndagmorgon och jag som har så mycket att göra i veckan, jag måste läsa ut hela Liza Marklunds nya bok...."  Ja, tack!

På eftermiddagen igår utnyttjade jag ett presentkort på en ansiktsbehandling på Wilmas som jag fått i julklapp av mamma och pappa, på Wilmas. Jättegullig tjej som inte ville sälja på mig nåra krämer och som fattade direkt vad som behövdes och vad jag ville ha. Super! Tack mamma, pappa och Pernilla!

Kvällen var pricken över i, då blev jag bjuden på indisk resturang av Josse som present på födelsedagen. Åt supergott och delade på en flaska rött och gick sedan vidare till Lottas för en espresso/öl (fel val att ta espresso på Lottas i konkurens med all öl kan jag intyga, men jag var proppis)
Varför gör man inte sånt oftare? Behöver vakren bli dyrt eller sent. Eller blir det bara jobbigt då? Och inte så kul? Det kanske är som alfons åbergs farmor säger om jul, att man måste ha lite tråkigt emellanåt för att uppskatta det roliga.

Jag vaknade imorse (av alarmet visserligen) kl. 07.30, pigg och glad som en lärka och utan minsta ont i vare sig huvudet eller magen. Fantastiskt.

Vi har tagit farväl av vår älskade moffe. Det blev en så otroligt fin dag så det kan inte finnas något bättre slut. Såklart var det jättejobbigt och hela ammarnäs kyrka var fylld av människor som var uppriktigt jätteledsna. Där var förutom vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive mågar och annat, bybor, postkvinnan, storvindelns församling, fosterbarn, extrabarn, vänner, nära vänner, ännu närmare vänner, mommes alla släktingar etc.
Det som är så fantastiskt är att moffe inte hade någon släkt där förutom oss som är i rakt nedstigande led hans familj, övriga vi är släkt med är via momme. Inte förrän på ålderns höst, jag gissar ca 10 år sedan men jag minns inte riktigt, fick han kontakt med sin biologiska släkt i småland. Han var en oäkting som skickades bort och hans mor Agnes dog, indirekt, av sorg. Han kom till ammarnäs som fosterbarn men sedan hans fosterpappa hängt sig i en gran (och moffe hittat honom) och hans fostermor dog i sjukdom bara något år senare så fick han återvända till stockholm. Han var ett barnhemsbarn, en oäkting, en överlopps och han hade minsann ingen lätt uppväxt. Men han älskade sitt ammarnäs och återvände dit, träffade mormor Elna från Storsjö och resten är historia.
Jag tänker på alla begravningar där det sitter folk för att de måste av samvetsskäl, t.o.m. när vi letade vett och etikett för begravningsklädsel så stod det angående vit slips att "det är bara de närmast anhöriga.... beroende på relation.... har man ej träffat den avlidne behöver man ej bära vitt" !!
Att sådant ens händer är ju sorgligare än begravningen i sig, men så var det inte i detta fallet. Ingen av dessa människors kärlek, respekt eller förtroende hade morfar fått gratis. Han kom till Ammarnäs som en handelsvara för 800 kr och blev en "Stolpe i byn" som en av byborna så fint beskrev det.
Denna dag slöt alla upp i kortege ända från Ammarnässkylten för att följa med kistan till kyrkan och inte ett öga var torrt genom begravningen.
Och vi barnbarn gjorde något som kändes svårt innan, men när första psalmen spelats och begravningen satt igång kändes helt omöjligt: Vi sjöng.
Vi sjöng för moffe och för momme, för hon önskade det. "Oändlig nåd" mer känd som Amazing grace, Sveriges populäraste psalm tydligen, och det gick bra och det var det vackraste momme hört. (Tur, men inte oväntat)
Sedan var det vi barnbarn och mågarna som bar kistan till den sista viloplatsen och vi fick en liten stund för oss själva innan vi gick till samegården för fika. Där gjorde våra smörgåstårtor succé och räckte till och alla telegram lästes upp och många minnen och anekdoter framfördes. På det hela väldigt, väldigt vacker dag.

Min morfar var religiös sedan en frälsningsupplevelse i unga år, och jag har alltid funderat hur sånt känns. På allra senaste tiden har jag blivit allt mer intresserad av religioner och alla varianter, som tröst, som maktmedel, konflikter, hur det påverkar människor etc. och jag önskar jag pratat mer med moffe, nu när jag förstått hur han varit nästan en andlig vägledare för många. Men han har aldrig tvingat oss, aldrig försökt få oss att tänka eller tro något mot vår egen vilja eller intresse. Jag vet inte, men jag tror han tyckte det skulle vara ens egen frälsningsupplevelse, ens egen insikt som skulle ta en till tron. Och med allt som hänt nu senaste, hur hans sista dag blev så börjar man faktiskt undra om det inte finns någon eller något annat. Och är inte han i himlen så finns ingen himmel. Men som en fantastisk kvinna sa när hon fick hans dödsbud: "Jamen då får änglarna roligt!"

En sån födelsedag, så många gratulationer! Jag fick minst 15 sms, minst 5 samtal och jag vet inte hur många inlägg på Facebook. Till slut blev det svårt att hinna svara på allt! Jag ska se till att höra av mej på allas födelsedagar och återgälda istället.
Roligt att så många kommer ihåg en och hör av sig... Köpte en present till mig själv, min länge efterlängtade sydamerikaresa! Wihoo, det blir spännande. 102 dagar. Fem länder. (minst, tänk om jag skulle komma mej till galapagosöarna eller titicacasjön i bolivia också?)
Otroligt nöjd vad jag får med i paketet, stort tack till Frida på kilroy som verkligen visade sig vara en mästare på att boka flyg!
Så den 2 februari bär det av... egentligen den 1 med det obligatoriska "ta sej från norrland till stockholm och sova på arlanda"-planet kvällen innan. Jag har ofta tyckt det är lite konstigt att det är pite havsbad som upprättat hotellkonceptet "rest and fly" på arlanda men egentligen är det ju inte konstigt alls. Det är folk från pite som behöver det. och jag, om jag inte varit så snål. Det finns ju bänkar....

Fikade med farmor och sen på kvällen kom familjen från ammarnäs och hade köpt med sig pizza som vi mumsade på, skålade i flytande persikogodis och åt kladdkaka till efterrätt. Bättre än så hade jag inte kunnat önska mej!
Lite less på julmat, fikande, stora middagar, sötsaker och annat så det blev perfekt. Och lite presenter också såklart.

Ja, var jag inte vuxen förrän nu så är jag det definitivt från och med idag. Halvvägs till 50. Fjärdedel till 100. "halvvägs" till 30! Den känns värst! Men om jag tänker på hur mycket jag gjort under bara det senaste året så är jag inte orolig, jag kommer hinna mycket innan jag ens är trettio.

Tack alla som redan skickat och grattat, framförallt mina kära kära rödängsflickor! Kl. 9 imorse hade redan fyra st hört av sig, långt innan någon familj, släkting eller annan vän. Tänk att ha ett sånt kontaktnät sedan man var liten som aldrig riktigt går ur....Tack för att ni finns!

(men första smset av alla var faktiskt min vän sen jordanienäventyret, från Serbien... det är inte heller helt fel med vänner så långt borta som kommer ihåg en!)

Jag har lyxat på morgonen och ätit en riktig gofrulle och nu är det hög tid att fortsätta från där jag slutade igår med projektet. Är roligt nu!

Så har det varit jul igen och även nytt år. God fortsättning till alla som läser.
Blev en väldigt lugn och mysig julafton, en opretentiös julhelg överlag för alla stressade och ledsna själar och sedan en sväng upp till Ammarnäs över nyår. Där är ingenting sig likt och ändå som vanligt. Ingen moffe men väl momme, byggprojekt, kakor, kaffetider och skidåkning.
Som väntat inget vettigt gjort och jag bestämde mig tidigt för att åka hem några dagar och jobba på projektet, försöka boka sydamerikaresa och landa lite och vara ifred. Som jag och min vän Ingo en gång konstaterade så är det med roliga saker som med matte, fast tvärtom. Istället för minus minus blir plus, så blir plus plus minus. För mycket av det goda blir helt enkelt för mycket. Och efter att ha bott hos mamma och pappa, dessutom med lillebror, hela hösten, alla har massor på sina jobb och skola, en stor sorg och sedan jul.... Då blir det trångt när man ska vara i en liten stuga och var man än vänder sig finns ens älskade släktingar som man bara vill vara med. Ingenstans finns att vara ifred och man vill inte det heller. Att vara i ammarnäs är att umgås med nära och kära.
Så jag åkte hem och har nu brett ut mig över hela köksbordet och ska inte plocka bort på flera dar, åka och träna lite och sen köpa bara sånt som jag är sugen på, äta framför TVn och sen fundera hur jag ska spendera min födelsedag imorgon i all ensamhet och enkelhet. Och det är inte det minsta sorgligt utan väldigt skönt! Kanske kommer mamma och pappa hem på kvällen, kanske inte. Brorsan och/eller några kompisar vill förhoppningsvis äta lite god mat med mig och jag tänkte baka en kladdkaka. Farmor ska få komma och fika och sen får jag ägna resten åt mitt projekt. Har kapitulerat inför uppgiften att lära mig nya program och sitter nu med kära gamla archiCAD och ritar upp, enkelt och snabbt med ett leende på läpparna! Äntligen känns det som att jag kan nånting, och den känslan ska jag försöka hålla kvar tills detta projekt är slut!