Manglares
Akte pa utflykt i helgen och maste tyvarr borja med att saga att jag ar sa sjukt brand! Det ar nog andra gradens brannskada, jag har blasor i ansiktet! Det har jag aldrig nagonsin forr haft, varken pa kroppen eller i ansiktet. Visst, man ar ju kansligare dar och jag har anvant en kram mot finnar som man tydligen ska bli kanslig av men inte markt nagot forut... Men varfor da?
Jo, for att vi akte pa utflykt med en helt knapp guide som var neger, och jag ar inte rasist men han klarar ju saklart sol battre, och tankte inte pa nanting forutom sina egna pengar och ville garna ha mer av oss. Sa han satter oss i en kanot istallet, utan tak och utan att vi hinner satta pa solskydd och nar vi val ar i kanoten, tre personer + de tva som redan satt dar och en massa kokkosnotter. Inga flytvastar saklart och hade vi rort oss hade vi trillat i sa solskyddet lag sa fint i vaskan pa ryggen. Inte sa han hur lange det skulle ta heller sa det visade sig bli ca 1,5 h precis mellan 12-13 ute pa en flod pa ekvatorn. Ar nagon forvanad?
Jag ar dock forvanad och sjukt deppig for blasorna. Fargen ar "vanlig" rod, men blasor... ja vad gor man.... precis nar min hy blivit i princip helt bra mot alla odds!
Och vad ska man saga om helgen... ja, vi akte norrut och ville framst titta pa "manglares" som heter mangroove-trask pa svenska tror jag. Sanna jattetrad med rotter i vattnet. Valdigt speciella och livsviktiga for manga sma varelser sasom krabbor. Sag riktigt fina rod-bla krabbor!
Dessa manglares ar utrotningshotade eftersom folket saljer ivag dem till rakodlingsforetag. Forsta gangen jag fick nys om detta var nar min kare van Ingo forbjod mig ata tigerrakor. Det ar ett stort problem har, liksom utsaljningen av djungel till oljeforetag.
Och nog sag vi manglares, aven om inte det blev riktigt som vi tankt kanske... Men vi akte buss, batar, gick bland sma skitiga, fattiga sma byar, besokte hans museum som verkilgen var varldens minsta och skitigaste och tveksamt om en enda av prylarna var akta. Han ville bara ga runt med sin filofax, ringa bussbolaget vi akt med for att krava tillbaka sin vaxel som han hade glomt! (helt otroligt att sant faktiskt funkar i sydamerika!) for att det var ju "tva dagars mat!".
Dock sa ville han dag tva ha ytterligare 10 dollar var fran oss och nar vi sa nej sa han att han skulle ringa nunnan som hjalpt oss ordna detta, att han bara hade 15 dollar, att vi inte kunde ta oss hem bla bla bla. Och vi satt dar och hade ju extra pengar och tankte bara att hem tar vi oss alltid. Sa han andrade sig och sa att 50 dollar var per dag. Haha, sicken skojjare. Det hade inte ens kostat halften om vi akt sjalva men man far ju forvanta sig att betala for guiden och hade inte varit latt att styra upp resan sjalv anda men sa har i efterhand skulle jag val inte rekomendera nagon annan att aka med honom och min familj har hade varit riktigt oroliga och onskade att jag akt med dem istallet. Men de har inte direkt erbjudit sig. Men men, latt att vara efterklok. Det gick ju bra och han var inte farlig eller forsokte nagot sadant, utan bara javligt sugen pa vara pengar och ointresserad av att vara guide och intresserad av att visa tidningsurklipp han hade pa sig och sitt museum och prata med folk och beratta vad han hette och att han varit chef i quito.
Dock fick vi se en hel del, ett jattemodernt (relativt men faktiskt valdigt modernt) sjukhus, kul att se speciellt eftersom vi har en vardcentral har i fundacion amiga som jag besokt och natalie jobbat pa.
Valkampanjsfester, fiskeribyar och framforallt har vi sett det "riktiga" fattiga, skitiga esmeraldas.
Synd bara att jag kanner mig som en orch i ansiktet.
Nu sags det inte vara sa farligt men jag kanner mig som en spetalsk. Ungefar som de tva vi sag pa bussen igar som var fullkomligt tackta av vartor over hela kroppen. Tur de inte tog i oss.
Ska faktiskt bli otroligt skont att komma harifran nu, aven om jag vant mig. Men att fa kanna sig riktigt ren. Det har jag inte gjort pa en manad nu, och man vanjer sig men borjar langta till lite mer vastvarld. Har sett bilder fran Calle och Linus boende i karibien och bilder fran stranden, det ser ut som ett paradis!
Och nu narmast vantar ju minisemester i forst Guayaquil med Natalie innan vi aker till Galapagos! Nu ar vi sa nara, har betalat nastan allt och vantar bara pa fler papper och att tiden ska ga sa vi inser att vi verkligen ar dar.
Jo, for att vi akte pa utflykt med en helt knapp guide som var neger, och jag ar inte rasist men han klarar ju saklart sol battre, och tankte inte pa nanting forutom sina egna pengar och ville garna ha mer av oss. Sa han satter oss i en kanot istallet, utan tak och utan att vi hinner satta pa solskydd och nar vi val ar i kanoten, tre personer + de tva som redan satt dar och en massa kokkosnotter. Inga flytvastar saklart och hade vi rort oss hade vi trillat i sa solskyddet lag sa fint i vaskan pa ryggen. Inte sa han hur lange det skulle ta heller sa det visade sig bli ca 1,5 h precis mellan 12-13 ute pa en flod pa ekvatorn. Ar nagon forvanad?
Jag ar dock forvanad och sjukt deppig for blasorna. Fargen ar "vanlig" rod, men blasor... ja vad gor man.... precis nar min hy blivit i princip helt bra mot alla odds!
Och vad ska man saga om helgen... ja, vi akte norrut och ville framst titta pa "manglares" som heter mangroove-trask pa svenska tror jag. Sanna jattetrad med rotter i vattnet. Valdigt speciella och livsviktiga for manga sma varelser sasom krabbor. Sag riktigt fina rod-bla krabbor!
Dessa manglares ar utrotningshotade eftersom folket saljer ivag dem till rakodlingsforetag. Forsta gangen jag fick nys om detta var nar min kare van Ingo forbjod mig ata tigerrakor. Det ar ett stort problem har, liksom utsaljningen av djungel till oljeforetag.
Och nog sag vi manglares, aven om inte det blev riktigt som vi tankt kanske... Men vi akte buss, batar, gick bland sma skitiga, fattiga sma byar, besokte hans museum som verkilgen var varldens minsta och skitigaste och tveksamt om en enda av prylarna var akta. Han ville bara ga runt med sin filofax, ringa bussbolaget vi akt med for att krava tillbaka sin vaxel som han hade glomt! (helt otroligt att sant faktiskt funkar i sydamerika!) for att det var ju "tva dagars mat!".
Dock sa ville han dag tva ha ytterligare 10 dollar var fran oss och nar vi sa nej sa han att han skulle ringa nunnan som hjalpt oss ordna detta, att han bara hade 15 dollar, att vi inte kunde ta oss hem bla bla bla. Och vi satt dar och hade ju extra pengar och tankte bara att hem tar vi oss alltid. Sa han andrade sig och sa att 50 dollar var per dag. Haha, sicken skojjare. Det hade inte ens kostat halften om vi akt sjalva men man far ju forvanta sig att betala for guiden och hade inte varit latt att styra upp resan sjalv anda men sa har i efterhand skulle jag val inte rekomendera nagon annan att aka med honom och min familj har hade varit riktigt oroliga och onskade att jag akt med dem istallet. Men de har inte direkt erbjudit sig. Men men, latt att vara efterklok. Det gick ju bra och han var inte farlig eller forsokte nagot sadant, utan bara javligt sugen pa vara pengar och ointresserad av att vara guide och intresserad av att visa tidningsurklipp han hade pa sig och sitt museum och prata med folk och beratta vad han hette och att han varit chef i quito.
Dock fick vi se en hel del, ett jattemodernt (relativt men faktiskt valdigt modernt) sjukhus, kul att se speciellt eftersom vi har en vardcentral har i fundacion amiga som jag besokt och natalie jobbat pa.
Valkampanjsfester, fiskeribyar och framforallt har vi sett det "riktiga" fattiga, skitiga esmeraldas.
Synd bara att jag kanner mig som en orch i ansiktet.
Nu sags det inte vara sa farligt men jag kanner mig som en spetalsk. Ungefar som de tva vi sag pa bussen igar som var fullkomligt tackta av vartor over hela kroppen. Tur de inte tog i oss.
Ska faktiskt bli otroligt skont att komma harifran nu, aven om jag vant mig. Men att fa kanna sig riktigt ren. Det har jag inte gjort pa en manad nu, och man vanjer sig men borjar langta till lite mer vastvarld. Har sett bilder fran Calle och Linus boende i karibien och bilder fran stranden, det ser ut som ett paradis!
Och nu narmast vantar ju minisemester i forst Guayaquil med Natalie innan vi aker till Galapagos! Nu ar vi sa nara, har betalat nastan allt och vantar bara pa fler papper och att tiden ska ga sa vi inser att vi verkligen ar dar.
Kommentarer
Trackback
